Nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom, 2010 (NR). har ett brett innehåll varav vissa delar är välskrivna och informativa. När det gäller själva vården för personer med demenssjukdom är utredningsförfarandet och läkemedel detaljerade. Tyvärr gäller inte det för de icke-farmakologiska avsnitten – som är fokus i denna text – och begreppet icke-farmakologisk förekommer inte heller i Socialstyrelsens publikationer som rör demens. I stället används i publikationerna mellan 2010 till 2025 främst begreppet omsorg (framgår redan i titeln) och ibland omvårdnad . Vid några enstaka tillfällen används begreppet vård och efter 2020 förekommer även begreppet rehabilitering.
Det är helt olika lagar som gäller beroende på om det är omsorg som bedrivs (Socialtjänstlagen) eller vård (Hälso- och Sjukvårdslagen). Beroende på vilket lagrum som används blir det skilda juridiska konsekvenser och även vilka yrkeskategorier som ska vara involverade. Både sjuksköterskor, paramedicinare som fysioterapeuter och arbetsterapeuter arbetar inom fältet hälso- och sjukvård och inte med omsorg, men kan ge delegeringar & vårdinstruktioner till omsorgspersonal.
Omvårdnad* är sjuksköterskornas yrkesspecifika ämne och som är grundat i vetenskap. Vissa aspekter i omvårdnad är användbara och viktiga i demensvården men flera viktiga vårdåtgärder för denna patientgrupp saknas i ämnet och de brukar inte heller ingå i begreppet ”omvårdnad”. Begreppet omvårdnad begränsar således när det gäller den nya icke-farmakologiska vården. * benämns ibland som ”vårdvetenskap”
Social omsorg är den hjälp och stöd för vardagsnära uppgifter som kan beviljas av biståndshandläggare för personer som inte längre klarar detta självständigt. Det handlar bland annat om att få mat, kroppsnära behov som dusch, påklädning, hjälp med att komma i säng och toalettbesök. Förflyttning, hjälp med städning, ledsagning och inköp. Även områden som social gemenskap, aktivt liv och upplevelser av meningsfullhet ses som centralt i social omsorg. Det är i huvudsak vårdbiträden och undersköterskor som arbetar inom social omsorg. Även outbildad personal förekommer.
För att arbeta med vård enligt hälso- och sjukvårdslagen ska man ha en högskole- eller universitetsexamen inom ett vårdyrke och erhållit en legitimation från Socialstyrelsen. För all hälso- och sjukvård gäller patientsäkerhetslagen, vilket ställer krav på hur vården bedrivs så patienter inte skadas i samband med den. Man ska inte heller skadas för att vården inte genomför de åtgärder som är motiverade med hänsyn till patientens tillstånd, vilket är applicerbart på den situation som flertalet personer med demenssjukdom befinner sig i.
Det är således stor skillnad om något klassificeras som social omsorg respektive vård. Konsekvenserna blir särskilt allvarliga för personer med demenssjukdom för om de inte får rätt (vård)åtgärder blir de dels sämre än vad fallet hade behövt vara. Dels tillkommer försämringar som överhuvudtaget inte hade behövt uppstå och som också innebär ett stort sjukdomslidande. Om klassificeringen av de icke-farmakologiska åtgärderna ska betraktas som vård kan patientsäkerhets- lagen åberopas och helt andra krav kan ställas på verksamheterna, men det är inte möjligt så länge denna otydlighet råder. Vård eller omsorg, vad gäller – vad borde gälla?
Socialstyrelsen ger i NR inledningsvis en ambitiös programförklaring för riktlinjerna. En summering av målet med riktlinjerna är att läsarna ska få en konkret vägledning som ska leda till god, effektiv vård och omsorg för personer med demenssjukdom. Det låter ju toppen, men sedan kommer förbehållen att de enbart tar fasta på vissa delområden, men grunderna för urvalet av dem redovisas inte och med tanke på den osäkerhet och otydlighet som riktlinjerna överlag präglas av ligger det nära till hands att tolka det som att Socialstyrelsen har valt områden de fann enklast att skriva om. Innehållet i NR motsvarar inte den programförklaring som de inledningsvis presenterar.
I förbehållen framgår det även att Socialstyrelsen inte avser att förmedla något heltäckande vårdprogram och anger inte heller vilka de anser ska ansvara för att vårdprogram utvecklas. Även om Regionerna på senare år har försökt skapa några slags vårdprogram för de icke-farmakologiska åtgärderna är inte heller de tillräckligt konkreta för att vara vägledande för personalen eller att patientsäkerhetslagen kan tillämpas för dem. Regionernas olika försök till vårdprogram, som samtliga har brister och många gånger svepande formuleringar, innebär inte heller att kravet på likvärdig vård uppfylls oavsett var i Sverige man bor eftersom varje Region har gjort sin tolkning,
Strukturen för Socialstyrelsens Nationella Riktlinjer (Icke-farmakologiska delen)
Dels finns en ”Tillstånds och åtgärdslista” där icke-farmakologiska forskningsresultat som Socialstyrelsen kunde uppbringa kort presenteras. Det var vid denna tidpunkt ett nytt kunskapsområde med ringa forskning. Dels beskrivs sju riktlinjer som Socialstyrelsen anser är viktiga. Både forsknings- resultaten och riktlinjerna ges prioritetsgrad 1 – 10 ( >10 = icke-göra). Med undantag för värdegrunden, som försvann i efterföljande publikationer, har övriga sex riktlinjer fortsatt betonats i efterföljande publikationerna. Noterbart är att Socialstyrelsen säger att kunskapsstödet är svagt för samtliga riktlinjer (inkl kvalitetsindikatorerna) och för den forskning som de publicerar. Ibland saknas helt kunskapsstöd! Nedan beskrivs kort de sju områden som Socialstyrelsen särskilt lyfte fram i NR.
Detta begrepp, som är numera är väldigt populärt, tillskrivs i riktlinjerna närmast magiska dimensioner men innehållet är egentligen inget nytt eftersom både Hälso- och Sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen innehåller sedan flera decennier tillbaka värden och värderingar som själv- och medbestämmande, delaktighet i beslutet om vård, rätten att mötas av respekt och att ens integritet värnas m.m. Vikten av god kontakt mellan patient och personal ses som nödvändig i Hälso- och Sjukvårdslagen för att kunna bedriva en god vård.
Lagarna genomsyras av en humanistisk syn på människan vilket bland annat innebär att människan till sin natur ses som en ansvarstagande person med resurser som man ska ta tillvara, stödja och frigöra.
Personcentrering är således inte själva vården utan är snarare ett syn-, arbets- och förhållningssätt gentemot patienten. Man kan se olika definitioner om vad personcentrering innebär. Olika definitioner förekommer även i Socialstyrelsens publikationerna.
Socialstyrelsen preciserar i NR att den personcentrerade omvårdnaden / omsorgen bl a handlar om personens livsmönster, värderingar och preferenser. Man kan inte bli annat än undrande om Socialstyrelsen verkligen menar att den personcentrerade omvårdnaden / omsorgen (som de definierar den) är den nya icke-farmakologiska vården och som ska leda till de syften de har angett? Ska nämnda kvalitéer kunna minska eller kompensera för konsekvenserna av de nedsatta kognitiva funktionerna?
Socialstyrelsen betonar återkommande i sina publikationer att den person- centrerade omvårdnaden/omsorgen är grunden och framställs genomgående i publikationerna som det enda rätta och ges prioritet ett i alla sammanhang (men de säger också att det saknar kunskapsstöd). Socialstyrelsen uttrycker i avsnittet för personcentrerad omvårdnad att personal ska se människan och inte sjukdomen. Jag skulle vilja påstå att man vid demenssjukdom verkligen ska fokusera på sjukdomen och dess konsekvenser. Det är sjukdomen som allvarligt påverkar och försvårar personens liv på alla områden, leder till kraftigt sänkt livskvalité och innebär mycket ångest, sorg och förtvivlan. Även för omgivningen.
I brist på medicinska metoder som kan åstadkomma mer ska vi lägga allt krut vi har på att lindra konsekvenserna av sjukdomen och förebygga att svår s.k BPSD-problematik utvecklas. Det är tämligen självklart att en person som har fått cancer vill att vården ska fokusera på sjukdomen, behandlingen och helst bli botad, och inte att fokus i stället läggs på personens värderingar, livsmönster m.m. Däremot vill personen få information, bli delaktig i beslut och få ett bra bemötande.
När det gäller utformningen av själva omsorgen (stöd och hjälp i vardagen) är det däremot viktigt att beakta livsmönster, värderingar och preferenser för att få en personligt utformad omsorg, men det ska inte sammanblandas med den vård personen behöver. Fokus på sjukdomen och dess konsekvenser hindrar inte att man ser människan bakom och tillämpar alla goda värderingar och förhållningssätt som återfinns i lagstiftningen.
Det uppstår många gånger närmast absurda konsekvenser om man skulle följa Socialstyrelsens riktlinjer. P.g.a nedsättning av det episodiska närminnet orienterar hjärnan sig tillbaka i tiden – kanske flera decennier – där minnena är sammanhängande och skapar en stabil grund, vilket blir patientens upplevda och sanna verklighet. Det uppstår därmed en psykologisk och existentiellt ohanterlig situation att fysiskt befinna sig i en nu-situation som personen inte förstår och känner främlingskap inför, men som pockar på, och samtidigt har denne en annan inre verklighetsuppfattning från tidigare del av livet som upplevs som den sanna verkligheten. Denna situation är vanlig vid bland annat Alzheimers sjukdom.
Därför blir Socialstyrelsens riktlinjer om att man i en personcentrerad omvårdnad / omsorg ska bekräfta patientens upplevelse av världen, som i detta fall ligget långt tillbaka i tiden, mycket märklig. Det skulle leda till förstärkt diskrepans mellan nutid och dåtid med följd att nuet blir än mer främmande, otryggt och overkligt. Socialstyrelsen riktlinje är snarare kontraindicerad!
Man kan bekräfta känslorna som personen känner, men det patienten behöver hjälp med är att få tillvaron i nuet begriplig och hanterbar. Dvs, hjälpa denne att få tillgång till de blockerade närminnena (känner igen om omgivningen ger input) och via steg för steg lotsas fram till nuet och den verklighet personen faktiskt fysiskt befinner sig i. Inledningsvis upprepas det ganska ofta (och därmed förstärks nervledningsbanorna till minnena som enklare och snabbare kan plockas fram). Detta återupprepas med den frekvens som personen behöver för att kunna vara existentiellt stabil i nuet. Efter ett tag räcker det med underhållsdoser.
Vid analys av texten i NR uppstår återkommande frågetecken om Social- styrelsen stod helt handfallen inför uppdraget med framtagande av N.R för det icke-farmakologiska vårdområdet? De verkar närmast ha famlat efter något halmstrå att hålla sig i och kring det byggt upp ett luftslott. Sen är det en gåta att personal ute i verksamheterna inte har reagerat utan verkar ha svalt allt med hull och hår. Kanske är respekten för Socialstyrelsen så stor att vanligt kritiskt tänkande (som lärs ut på lärosätena att personal ska tillämpa) har satts ur spel?
I en senare publikation menar Socialstyrelsen att personalen i sann anda av personcentrerad vård (här används faktiskt begreppet vård) förväntas utgå från vad patienten önskar för slags vård och stöd – något som personen med sin kognitiva svikt svårligen klarar av att prestera eller formulera. Redan vid diagnosställande är de kognitiva funktionerna påtagligt nedsatta.
Dessutom kan man ställa sig frågan hur patienten ska kunna ha kunskaper och synpunkter om lämplig vård när inte ens personalen har den kunskapen och för delen inte heller Sveriges kunskapsmyndighet för vård och omsorg?
Inte heller multiprofessionellt teambaserat arbete är något helt nytt eller revolutionerande. Det är tämligen självklart inom de flesta vårdverksamheter att olika yrkesprofessioner samarbetar när så behövs. Skapa en helt ny (och fristående?) funktion är kostsamt för kommunerna och bör ifrågasättas om det är den bästa satsningen. Kommunerna bör rimligtvis själva tillsammans med berörd Region bestämma samarbetsformer och i den egna verksamheten kanske man i stället vill höja grundbemanningen av HSL-personal.
Dessutom, om det nu är omsorg och inte vård som ska bedrivas, behöver inte HSL-personal vara involverade för det är inte deras professionsområde.
Ja, utbildning behövs. Rätt utbildning och då måste själva vården vara definierad så man vet vilken utbildning personalen behöver. Det är också skillnad på ”kan” och ”gör”. Det krävs ett närvarande ledarskap, särskilt i uppbyggnadsskedet av den nya vården som lägger tyngd bakom förändrings- och utvecklingsarbetet, vilket inte alltid finns. Dessa vårdverksamheter är komplexa 24/7–verksamheter med ofta splittrade personalgrupper som saknar såväl stöd som rätt kunskap.
Därtill är ofta kraven diffusa, och inte sällan har mindre bra kulturer utvecklats i vissa verksamheter. Detta bidrar till svårigheter att utveckla vården. Samtidigt finns det ofta en stor potential och engagemang hos stora delar av personalen. Det som gör den icke-farmakologiska vården vid demenssjukdom lite speciell är att det är nödvändigt att hela personalgruppen arbetar samstämmigt kring de vårdåtgärder som ska tillämpas. Däremot är de icke-farmakologiska vårdåtgärderna inte oöverkomligt svåra att lära sig.
Diverse ”dagliga aktiviteter” som var och en är bra i rätt sammanhang, vid rätt tidpunkt och med ett genomtänkt syfte. Samtidigt kan alla föreslagna aktiviteter bli helt fel om de tillämpas vid fel tillfälle i vårdprocessen. De aktiviteter som omnämns i Socialstyrelsens ”Tillstånds och Åtgärdslista” bygger på tämligen undermåliga studier, och kommentarerna kring aktiviteterna är begränsade och ibland direkt felaktiga på grund av den låga kvalitén på de studier som man har dragit slutsatserna från.
När man arbetar med vård för denna patientgrupp är det viktigt att arbeta i en genomtänkt ordning där ”existentiell stabilisering” är prioritet ett och att man har kunskap om hur man pedagogiskt använder aktiviteter samt kan individanpassa dem, vilket ofta förutsätter särskilda kunskaper för att klara.
Med viss välvillig tolkning beskrivs Beteendemässiga och Psykiska symtom vid demenssjukdom (BPSD) ganska bra i de Nationella Riktlinjerna och likaså vad som är viktigt att utreda. Socialstyrelsen beskriver korrekt att man måste kartlägga tänkbara orsaker till BPSD-problematik, men sen tappas det helt när det kommer till att rekommendera lämpliga åtgärder, vilket verkar vara en återkommande företeelse i NR. De är svårt att inte dra slutsatsen att Social- styrelsen genomgående är osäkra eller okunniga om icke-farmakologiska vårdåtgärder eftersom återkommande formuleringar i publikationerna tyder på det. Visserligen kan det finnas skäl till att vidta vissa miljöåtgärder vid s.k BPSD-problematik, men vanligtvis krävs det även andra åtgärder och ibland handlar det inte alls om miljöåtgärder.
Den andra föreslagna åtgärden är förstås…den magiska universalåtgärden personcentrerad omsorg / omvårdnad! Osäkra verksamheter styrs upp till arbetssätt som inte är framkomliga – inte kommer ge den vård och åtgärder som personer med s.k BPSD-problematik behöver.
Med tanke på att Socialstyrelsen genomgående betonar personcentrerad omvårdnad / omsorg som den främsta icke-farmakologiska lösning i sina riktlinjer blir det också återkommande fel, vilseledande och/eller ofullständiga råd. Särskilt verksamheter som är osäkra på hur vården ska bedrivas ifrågasätter inte.
Det är mycket förvånande, för att inte säga okunnigt, när Socialstyrelsen menar att personcentrerad omvårdnad / omsorg är den primära åtgärden vid s.k BPSD-problematik (tydligen oavsett bakomliggande orsak). Det blir nästan ännu värre i senare publikationer då Socialstyrelsen plötsligt lanserar en ny universallösning för att hantera BPSD-problematik – att upprätta en Bemötande och Kommunikationsplan och även här oavsett orsak till BPSD-problematiken!
Det framställs även som ett utvecklingsområde att personal måste bli bättre på bemötande för att minska s.k. BPSD-problematik. Visserligen kan ett mindre genomtänkt bemötande göra en person med demenssjukdom upprörd, men det är snarast enstaka företeelser än regelrätt s.k. BPSD-problematik och det är felaktigt att lägga skulden för denna problematik på personalen.
Det vore bättre om Socialstyrelsen tillhandahöll reella kunskaper om hur personal ska arbeta icke-farmakologiskt, förebyggande och att man ska utgå från hur de kognitiva funktionerna har påverkats samt utarbetar fungerande vårdprogram. Komplexiteten med BPSD- begreppet, och om det ens längre ska tillämpas, tages upp under fliken BPSD-problematik.
Nej, tyvärr är det inte så enkelt. Avsnittet lyfter fram kända moraliska värden och värderingar som återfinns i lagstiftningen för såväl Socialtjänstlagen som HSL-lagen och är således inget nytt utan gäller i alla sammanhang där lagarna styr. God vård (om man menar effekter/resultat) uppstår när kunnig personal behärskar och kan ge den vård som är relevant för det aktuella tillstånd som patienten har samt att förutsättningar för genomförande av vården finns. Sen sker själva vården vanligtvis i interaktion med patienten.
Regeringen gav Socialstyrelsen uppdrag att utarbeta nationella indikatorer som skulle spegla olika aspekter av kvalitet i vård, omvårdnad och omsorg om äldre. Indikatorerna skulle vara tydliga, pålitliga, mätbara, accepterade och möjliga att registrera som register och i andra datakällor. Det är förstås viktigt att hitta former för inhämtande av information och få jämförelsedata på en övergripande nivå.
T ex säger mängden förskrivning av antipsykotiska läkemedel en del om vården som bedrivs. Ökar förskrivningen? Minskar? En hög förskrivning av bl a antipsykotiska läkemedel indikerar att den icke-farmakologiska vården inte är effektiv. Ser det olika ut i olika delar av landet? Detta gäller även flera andra indikatorer som antalet utförda demensutredningar, kostnader m. fl variabler. Relevant information att inhämta.
Socialstyrelsen har emellertid formulerat mål för att även kunna följa upp och jämföra utveckling av processer och resultat m.m över tid och då inte bara nationellt utan även lokalt och regionalt. Detta infördes i ett skede av ett stort paradigmskifte från en farmakologiskt inriktad vård till en icke-farmakologisk som först behövde implementeras och hitta sina former ute i verksamheterna. Socialstyrelsen menar också att dessa indikatorer ska återspegla om vården och omsorgen som bedrivs är god och ibland t.o.m likställs indikatorerna med god vård, vilket sannerligen är att dra alltför stora växlar om vilka slutsatser som kan dras av de framtagna indikatorerna.
Samtidigt hade Socialstyrelsen inte vid denna tidpunkt – och inte i nuläget heller för den delen – lyckats presentera ett tydligt vårdprogram som ska leda till önskade och utvärderingsbara effekter (som också behöver definieras), men ändå tror Socialstyrelsen att de via ett antal framtagna s.k. kvalitetsindikatorer ska kunna utvärdera om det bedrivs en god demensvård – en vård som ingen varken då eller idag vet vad den innebär eller dess mål.
Det kan nog utan att överdriva sägas att Socialstyrelsens ambitiöst formulerade syften med det icke-farmakologiska avsnittet i N.R inte infriades på någon punkt. Visst, det finns ett brukar- och patientperspektiv, men om personerna med demenssjukdom sedan erbjuds insatser av dålig kvalitet eller inte några insatser alls p.g.a Socialstyrelsens undermåliga riktlinjer är det ändå förfelat. Kvar blev bara en massa frågetecken och det torde väl för de flesta stå klart att de åtgärder som har tagits fram varken är liktydigt med (god) vård eller leder till det:
Ett personcentrerat förhållningssätt är i detta sammanhang INTE själva vården!
Ett multiprofessionellt team är INTE detsamma som vård. I de bästa av världar kan de verka för att det blir en god vård (som måste vara definierad).
Att personal får utbildningar är INTE vård, men om den är rätt utformad och relaterar till ett tydligt vårdprogram som används i praktiken kan det leda till god vård. Enbart utbildning leder överhuvudtaget inte automatiskt till god vård utan det är mer komplext än så.
Lösryckta aktiviteter byggda på undermåliga vetenskapliga studier som utan vare sig sammanhang, syften eller ett vårdprogram att relatera till leder INTE till en god vård.
De framtagna indikatorerna säger ingenting om det bedrivs en god icke-farmakologisk vård. Det har senare tillkommit andra indikatorer som t ex om man använder sig av levnadsberättelse. Inte heller en sådan indikator säger något om det bedrivs en god vård som ger önskade effekter. Det är viktigt att upprätta en levnadsberättelse, men dess värde och nytta beror sen på utformningen och tillämpningen.
Inte sällan finns det ute i verksamheterna formulär för levnadsberättelse som endast består av en sida med ytterst knapphändiga uppgifter medan det på andra ställen finns häften med många sidor och med varierande rubriker. Sen beror det på om personal använder sig av levnadsberättelsen och hur. Är den en del i vårdstrategierna eller mer för att åstadkomma en personlig omsorg och trevliga samtal? Har man formulerat ett syfte med användandet av levnadsberättelsen? Inget av detta framgår av indikatorerna.
Det är INTE heller automatisk god vård för att man går på dagverksamhet eller bor på särskilt boende.
(Senare tillkommer BPSD-registret som en kvalitetsindikator trots dess brister och felaktigheter)
Socialstyrelsen kringgår hela tiden det som borde vara fokus; en tydlig definierad vård och att det följs upp att verksamheterna tillämpar den samt att effekter/resultat utvärderas.
I senare publikation (2014) kringgår Socialstyrelsen återigen utvärderings- momentet genom att skriva kvaliteten och omsorgen avgörs till stor del i vad som sker i mötet mellan den enskilde och personalen och att det är svårfångat i den dagliga vård, omvårdnad och omsorg som ges. De menar att det saknas datakällor för detta och därför beskriver de i stället ”strukturella förhållanden (dvs kvalitetsindikatorer. egen anmärkning) som påverkar möjligheten att erbjuda en god vård och omsorg”.
Det är således inte vården som ska hålla hög kvalitet och ge resultat eller ens definieras utan fokus är samspelet patient – personal. Tänk om man skulle tillämpa detta synsätt i andra vårdsammanhang, t ex i cancervården; vi kan inte – och behöver inte – bry oss om eller utvärdera effekterna av vårdåtgärderna vi tillämpar för det väsentliga är det som sker i mötet mellan patient och vårdpersonalen (vars data är svårfångat)! Gång på gång ses demensvården som något apart från hur andra sjukdomar hanteras och de krav som då gäller.
Socialstyrelsen säger själva att kunskapsstödet är svagt för de framtagna kvalitetsindikatorerna, men ändå anses de påverka möjligheterna att erbjuda en god vård och omsorg. Hur kan man på så lösa grunder invagga verksamheterna i sådana föreställningar? Verksamheterna ser dessa s.k kvalitetsindikatorer som en checklista för att god vård. Ju fler indikatorer man uppfyller desto bättre vård tror man att det bedrivs. Återigen förflyttas fokus från själva innehållet i vården och vilka effekter/resultat man erhåller till att handla om diffusa och tveksamma indirekta faktorer.
All denna undvikande nonsenstext i NR utgör inget annat än ett stort svek mot personer med demenssjukdom – en patientgrupp som är helt utlämnad till att det finns sakkunniga som driver att de får en adekvat och definierad vård, och att den börjar tillämpas samt att verksamheter sedan granskas för vilken vård de bedriver.
Min analys till varför vi har en undermålig icke-farmakologisk vård kan primärt härledas till de allra första Nationella riktlinjerna 2010 för redan där gick det fel och alla efterföljande publikationer har fortsatt i samma hjulspår och så lär det fortsätta många år framåt om inget radikalt händer. Det finns vissa goda ansatser i de allra senaste publikationerna men fortfarande har vi inte ett vårdprogram, en kvalitetssäkrad och definierad icke-farmakologisk vård som kliniskt tillämpas och vars effekter utvärderas.
Vi kan ju t ex börja med att fastställa att det är vård som ska bedrivas för inte ens det är klarlagt
I länken nedan finns min anmälan (version 1.1) till Riksrevisionsverket och där finns mer utförligt beskrivet kring de Nationella Riktlinjerna och de efter- följande publikationerna samt en korrespondens med Socialstyrelsen nov 2025 där min analys att Socialstyrelsen inte kan presentera exempel på icke-farmakologiska vårdåtgärder bekräftas m.m. Anmälan till RiR innehåller även två andra delar (analys & granskning av BPSD-registret och en powerpoint med exempel på hur den vanligaste s.k BPSD-problematiken framgångsrikt kan hanteras icke-farmakologiskt samt förslag på vårdprogram att utgå från för de vanligaste demenssjukdomarna)
Utifrån min analys av Socialstyrelsens publikationer och inblick i demens- verksamheter anser jag att Socialstyrelsen bär det största ansvaret för det rådande tillståndet med undermålig demensvård för de har verkligen med fast hand lyckats påverka verksamheterna i fel riktning.
Någon självrannsakan om de påverkar demensvården i fel riktning förekommer inte fastän de själva säger att de riktlinjer och kvalitetsindikatorer som de driver saknar kunskapsstöd. Återkommande framför de att det behövs mer och bättre utvärderingar (synpunkter som de har uttryckt i 15 år), men det föresvävar dem inte att det finns inget att utvärdera. Vi har ingen (icke-farmakologisk) demensvård att utvärdera. Verksamheterna saknar fungerande vårdprogram och konkreta arbetsmetoder. Vi har inte ens tydlighet om det är vård som ska bedrivas!
Den viktigaste utvärderingen som saknas är att Socialstyrelsen utvärderar sig själva.