Demensvården – historik

Historiskt sett har demensvården under hela 1900-talet enbart handlat om tung medicinering i form av lugnade, ångestdämpande och antipsykotiska läkemedel. Först kring millenniumskiftet började den tunga medicinering lite smått ifrågasättas – en medicinering och som många gånger inte innebar något reellt mervärde för patienten men sänkte denne så personen inte var så ”besvärlig”. Biverkningarna var och är allvarliga. 

Runt millenniumskiftet började allt fler röster ifrågasätta den föråldrade vård som dittills hade bedrivits och internationell konsensus växte fram att det var dags för en ändrad inriktning av demensvården. Vid denna tidpunkt lanserades också nya sorters läkemedel som kan lindra symtomen vid Alzheimers sjukdom, som kolinesterashämmare (t.ex. Aricept, Reminyl, Exelon) för mild till måttlig sjukdom, samt memantin (t.ex. Ebixa) för måttlig till svår sjukdom, vilka förbättrar signaleringen mellan nervceller. En del andra läkemedel är på gång som bl a antikroppsbehandlingar som angriper amyloid-beta-protein i hjärnan, men de är fortfarande under utvärdering om de ska introduceras i Sverige eller inte.

Det är kognitiva funktioner som försämras vid demenssjukdomar. Kognitiva funktioner är hjärnans förmåga att ta emot, bearbeta, lagra och förmedla information, och inkluderar processer som minne, uppmärksamhet, inlärning, språk och exekutiva funktioner (som planering och problemlösning). De är grundläggande för hur vi tänker, förstår och interagerar med omvärlden i vardagen. Det är således i vardagssituationer som konsekvenserna av demenssjukdom yttrar sig. Tidigt i sjukdomsförloppet för de vanligaste demenssjukdomarna och lite senare för en del andra. Personen får både problem med att få tillvaron rent existentiellt, fysiskt och psykologiskt begriplig, men även praktiskt hanterbar i vardagsgöromål eftersom det finns kognitiva moment i allt vi gör. 

I brist på botande möjligheter, eller mer verksamma läkemedel, lyftes icke-farmakologiska metoder fram för att ändå kanske hitta sätt att göra tillvaron mer hanterbar för denna hårt drabbade patientgrupp. Därmed blev rangordningen att prio ett i vårdåtgärder för personer med kognitiv sjukdom i form av demens är att erbjuda icke-farmakologiska vårdåtgärder med syfte att stödja och underlätta för personen att kunna greppa och hantera tillvaron. Först därefter kommer läkemedel som vårdåtgärder och då med betoning på de nyare sorterna. 

Psykoser och hallucinationer av psykiatrisk karaktär kan förekomma vid kognitiva sjukdomar i form av demens. Om symtomen innebär ett stort lidande för personen kan det i vissa fall vara relevant att förskriva antipsykotiska läkemedel. Dock inte vid Lewy Body-demens trots att de ofta har synhallucination, men för denna patientgrupp kan symtomen då förvärras. Tilläggas kan att många gånger tillskrivs personer med kognitiv sjukdom i form av demens hallucinationer eller vanföreställningar trots att det inte är det. Det kan bland annat handla om feltolkningar av miljön eller för att tänkande blir med konkret. 

Som ovan nämnt ville man komma bort från de tidigare sätten att allt för frikostigt förskriva antipsykotiska och lugnande (sedativa) läkemedel bara för att dämpa oro och agiterande beteende utan i stället arbeta icke-farmakologiskt. Antipsykotiska och lugnande läkemedel skulle fortsättningsvis endast sättas in efter att man hade uttömt alla icke-farmakologiska åtgärder utan att ha kunnat minska de ”besvärliga” symtom. 

I detta fall är det relevant att ställa sig frågan Hur vet man att alla icke-farmakologiska åtgärder är uttömda? Det förutsätter en referens om vad som är möjligt att uppnå och HUR? Personal tycker alltid att de har gjort allt och efterfrågar då läkemedel. Eftersom kunskaperna överlag är undermåliga i hur man strategiskt arbetar med icke-farmakologiska vårdåtgärder gäller det även läkare som både av det skälet och personalens påtryckningar sätter in de tyngre läkemedlen som helst ska undvikas.  

I demensvårdens historik fanns som ovan nämnt ingen tradition av att arbeta icke-farmakologiskt så det var – och fortfarande är – ett nytt kunskapsområde. Det var också ett kunskapsområde som inte heller direkt tillhörde en specifik yrkesgrupp utan hamnade i ett ingenmansland. Den yrkeskår som denna vård närmast bör tillhöra är arbetsterapeuter utifrån den yrkeskårens kunskaper om aktiviteters betydelse för hälsa, hur aktiviteter kan användas pedagogiskt och hur man anpassar aktiviteter till olika funktionsnedsättningar. 

Både i Sverige och i andra länder togs strategidokument fram för demens- vårdens nya inriktning. I Sverige publicerade Socialstyrelsen 2010 Nationella riktlinjer för Vård och omsorg vid demenssjukdom. Se vidare egen flik för vad dessa riktlinjer innebar och att det redan är där som det gick fel, och är orsaken till dagens allvarliga brister i demensvården.