Jag är övertygad om att Socialstyrelsen har en gedigen kompetens inom många områden, men de har totalt misslyckats med den icke-farmakologiska vården för personer med Kognitiv Sjukdom som Demens (KSD). Det har medfört att många tusentals personer med KSD inte har fått rätt vårdinsatser och i onödan haft ett mycket svårt sjukdomslidande – och så är situationen även i dagsläget.
Kommunerna har i sin tur, som det verkar för det är svårt att hitta en annan förklaring, reservationslöst och oreflekterat följt Socialstyrelsen riktlinjer. Detta trots att Socialstyrelsen är tydlig med att samtliga av deras riktlinjer har svagt eller inget kunskapsstöd. Kommunerna hade med sitt självstyre kunnat valt en annan väg. Uppenbart finns det människor utanför vårdsektorn, som personal på riksrevisionsverket, som kan göra glasklara analyser av Socialstyrelsens strategier rörande vården för personer med KSD och därför borde även ansvariga inom kommunerna kunnat göra detsamma och för den delen även Regionerna.
Gjort är gjort och historia är historia. Det viktiga nu är att verksamheter som riktar sig till personer med KSD stannar upp, kritiskt granskar sin verksamhet och tänker nytt & förutsättningslöst. På vilket sätt har personer med KSD gagnats av de införda riktlinjerna vilket även inkluderar BPSD-registret? Har man utvärderat effekterna och hur i så fall? Vad har man för referens om vad som är möjligt att åstadkomma? Utifrån känd evidensbaserad kunskap om kognitiva funktioner och dess konsekvenser, hur bör en vård se ut?
Om man inte med tydlighet kan svara på ovanstående frågor hoppas jag att man snarast stannar upp och reflekterar över situationen samt organiserar för en förändring. Bättre sent än aldrig.
Förutom ovanstående uppmuntrar jag till följande:
– Tillämpa alltid ett kritiskt och analytiskt tänkande och svälj inget okritiskt det som kommer från Socialstyrelsen eller annan instans. Analysera noggrant Socialstyrelsens råd rörande det icke-farmakologiska området vid KSD och inför INGET som ni inte är övertygade om verkligen leder till en god vård. Kanske lägger Socialstyrelsen om kurs framöver och verkligen blir en källa för kunskap inom det icke-farmakologiska området för personer med KSD, men så är inte fallet i nuläget.
– Fastställ en gång för alla att de icke-farmakologiska åtgärderna vid KSD är VÅRD och inget annat. Vidta åtgärder utifrån det. Se slutet under fliken ”Icke-farmakologisk vård”. Upprätta vårdprogram, fastställ arbetssätt och metoder för utvärderingar. Mer info om det finns också under nämnda flik. Vårdåtgärder m.m. utvecklas även i material som finns i fliken ”Bibliotek”.
– Som det har framgått på flera ställen är jag kritisk till BPSD-begreppet och är ännu mera kritisk till BPSD-registret. Arbeta förebyggande i stället och använd andra, bättre, smidigare och mindre tidsödande analysmetoder för s.k BPSD-problematik ändå förekommer. Se fliken ”Icke-farmakologisk vård” och fliken Bibliotek.
– Analysera noggrant innehållet i utbildningarna som ni skickar personal på. Vad innehåller de? En hel del kan faktiskt vara felaktigt eller ytligt. Jag anser att verksamheterna primärt behöver utveckla ett eget kunskaps- och utbildningssystem som stämmer med den verksamhet man avser att bedriva och som förblir kvar inom organisationen. Det är bättre – t.o.m nödvändigt – att satsa på att all personal i verksamheten får samma kunskapsgrund genom eget utbildningssystem än att endast en eller två personal går en längre utbildning. Många befintliga utbildningar präglas dessutom av Socialstyrelsens riktlinjer och bara det gör att de inte är att rekommendera. För verksamheter som vill satsa på eget kunskapsmaterial kan jag vara behjälplig. Gratis. Kontaktuppgifter finns på frontsidan.
– Rent organisatoriskt och kompetensmässigt kan kommunerna behöva se över sina verksamheter. Viss förnyelse kan behövas. Se fliken ”Icke-farmakologisk vård”.
– Sjukhuspersonal behöver också mer kunskap, framförallt geriatrik och psykiatri som tar emot många med diagnos KSD. Det gäller även andra verksamheter som ofta tar emot personer med KSD, t ex ortopeden. Givetvis även vårdcentralerna.
– Det tidiga stödet och icke-farmakologiska vården efter diagnos! Ansvariga måste hitta former för det.
Slutligen. En av riksrevisionsverkets analyser rörande Socialstyrelsen och deras styrning av demensvården citeras igen:
“Staten har det yttersta ansvaret för en kunskapsstyrning som ger kommunerna vägledning i hur man bedriver förbättringsarbete. RiR:
Centralstyrning eller styra genom mål, tydliga vårdprogram, genomtänkta utvärderingar, och låta yrkesprofessionerna och forskare utveckla vården?”
Hämtat från
”Äldresatsningen – effektiviteten i statens satsning på kvalitetsregister i äldreomsorgen, RiR 2020”
Självfallet ska verksamheter sträva efter det sistnämnda! Låt oss börja den riktningen med start 2026! Låt oss äntligen börja utveckla och driva en vård som leder till att personer med KSD får kvalitetssäkrad, målinriktad icke-farmakologisk vård som leder till en anständig tillvaro!